söndag 16 oktober 2016

Vad mer kan du se?

Predikan i Almby kyrka 21 sönd efter Trefaldighet 2016-10-16
Predikotext: Lukasevangeliet 19:1-10, GT 5 Mos 24:17-22, Ep Jak 2:1-8.

För många år sedan besökte min familj
med några vänner Köpenhamn
Vi tänkte gå på Tivoli, bese Glyptoteket
(etrusker och växthus) och besöka Ströget.
Någon kanske talar danska? Kan förstå språket?
Vi gjorde det bara hjälpligt. Man berättade för oss
att en stor parad skulle passera genom staden
Drottningens garde fick vi det till
och ställde oss att titta på de marscherande
som någon gång hållit vakt kring drottningen
Vi insåg att i slutet måste drottningen själv
komma, om inte annat så för att avsluta
denna högtidliga uppvisning.

När mer än en timme gått hade ännu
ingen drottning synts till och trupper
trampade fortfarande förbi
Vi såg naturligtvis en massa människor
men missade huvudpersonen
den för vars skull alla dessa fötter
taktfast i raka led kom gående
Vi fick visserligen se författaren Susanne Brøgger
men det var ju inte henne vi väntade på
Det hade inte ens hjälpt om vi klättrat upp
i ett träd för att se bättre: Drottningen var inte där

Händelsen fick mig att tänka på
hur allt fler människor bestämmer sig för
vad de ska tänka om Jesus genom att
betrakta de kristna och när de ser
att vi är som folk är mest
med fel och brister sprider besvikelsen sig
Ja ibland tror man etter värre om oss
det blir nästan ett beröm när man säger
en aktiv kristen är som en människa
en alldeles vanlig
Vi fungerar vare sig vi vill eller inte
som ett slags skyltfönster eller reklampelare
Kan då människor upptäcka Jesus när de ser oss?
Det är ofta lika svårt som att se drottningen genom
att betrakta hennes marscherande skyddsvakt
Trots det har vi fått ett stort uppdrag
Uppdraget att göra människor till lärjungar
Då betyder vad du och jag säger och gör mycket…

Sackeus, eller Sackaios som vi på senare år
lärt oss kalla honom, är en gammal bekant
för oss som gått i söndagsskola
Den berättelsen glömde man aldrig
dels för att Sackaios var så liten
(ordet mikros används)
att han inte kunde se för allt folket
Det kände vi igen, alltid var det någon
som stod i vägen när man som barn ville se något
Nog krävdes det att en stark förälder lyfte upp
oss på axlarna för att man skulle få
fritt synfält

Dels gick det inte att glömma att Jesus faktiskt
kunde mannens namn utan att ha träffat honom
Han såg honom där uppflugen i trädet
bland grenarna, visste vad han hette
och sa hans namn högt.
Jag minns berättelsen för att Sackaios
blev så glad när Jesus ville hälsa på honom
Historien bet sig fast därför att alla
runt omkring blev så avundsjuka på Sackaios
att de började skälla på Jesus som skulle
hälsa på en syndare
Sackaios glädje var så stor
att han blev en ny människa
som skulle gottgöra allt ont och dumt han gjort
när han lurat av folk deras pengar…

Detaljerna och spänningen ger trovärdighet åt historien
Men våra bibelöversättare har utelämnat
två små signalord som kan tyckas meningslösa:
Jesus gick in i och igenom Jeriko.
Och se (där fanns) en man som kallades
vid namnet Sackaios… (Lk 19 1-2)

När dessa ord och se dyker upp i bibeltext
vet man att här får man veta något viktigt
om hur Jesus är, man ser igenom, bortom och förbi
det som finns på ytan
Vi ges en nyckel till djupare förståelse
och undrar vad mer kan man då se?

Människan börjar längta efter att se Jesus –
det gjorde Sackaios så till den grad att han
sin utsatta ställning och dåliga rykte till trots
(publikan och korrupt tullindrivare)
klättrade upp i ett träd

Jesus ser oss - som han såg Sackaios.
Det är inte bara med en flyktig och ointresserad blick
han ser med engagemang och intresse,
ja, långt mer än vad som kan kännas behagligt.
Men ibland kan det vara skönt
att äntligen bli genomskådad och avslöjad…

Jesus känner oss vid namn och vet våra liv –
så som han kände Sackaios och visste allt
om honom. Roller, masker eller förställning hjälper inte.

Han skäms inte för oss hur livet än har blivit
trots att anklagarna förargat mumlar
(skäller och står) i om syndare

Han bjuder in sig till oss – såsom han erbjöd:
idag skall jag gästa ditt hem.

När Jesus möter en människa förvandlas
hon och hennes tillvaro –
såsom Sackaios ångrade och bättrade sig,
gjorde bot och fick förlåtelse:
idag har räddningen nått detta hus
Man kan göra upp med det förflutna,
rätta till det som blivit galet
Det är nog ingen tillfällighet att
tolvstegsprogrammet för missbrukare
innehåller steg då man ställer tillrätta,
allt som man förmår
Man söker upp, kontaktar, reder ut
så som Sackaios nu gjorde upp med sitt förflutna

Sykomorträdet, mullbärsfikonträdet, stod bara där
precis på rätt plats för att Sackaios
skulle kunna klättra upp i det och se Jesus
Man kan inte utläsa det av bibeltexten
hur det kom sig, men får tro att det var ordnat så
Man kan tänka att någon måste plantera de träd
som inbjuder till att bryta mönstret
till att våga klättra, till att komma upp
ur sin belägenhet för att få se Jesus

De som sammanställt vår samling med texter för
kyrkans gudstjänster (Evangelieboken) menar
att vi idag bör fundera över samhällsansvar
rubrikerna kan binda oss onödigt
men vårt samhällsansvar tål att fundera över
en söndag ibland
I Gamla testamentet talas idag om att
inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse
Glöm alltså inte bort att ditt släkte också varit slavar
Att även ni har varit utsatta och fångade i Egypten
Ni har en gång varit där invandraren och andra
som tillmäts ingen eller låg status
och blir undanskuffade och marginaliserade…
Se till att dela med dig av det du har
lämna säd på fälten och oliver på trädens grenar
I Jakobsbrevet gisslas hur vi uppmärksammar,
och krumbuktar oss för, de förmögna och framgångsrika
och hur vi avvisar och föraktar de fattiga
Älska din nästa som dig själv
Där och ingen annan stans börjar ditt och mitt
ansvar för samhället – i hur vi möter en utsatt
och drabbad medmänniska
Minns att den himmelska Fadern utvalt dem
har sett dem och lagt dem på våra hjärta!

Gör mot medmänniskan så som Jesus
gjorde när han mötte Sackaios!
Vänd dem inte ryggen!
Tig inte ihjäl dem!
Gör dem inte osynliga!


lördag 17 september 2016

Sällsynt med döda som uppväcks

Predikan i Olaus Petri 16 sönd e Trefaldighet
Predikotext Luk 7:11-17 (GT  1 Kun 17:17-24)

Bibeln är fylld av Guds ingripande. I barndomen var sambandet mellan människor och Gud inte alltid så tydligt. Mose står på stranden och sträcker ut sin hand och delar vattnet. Att Gud först befallde och det blåste en hel natt var lätt att glömma. Eller ta profeterna, dessa Guds stuprör vars profetior och gudomliga löften om nåd ljöd över världen. Idag ropar profeten Elia till Gud och andningen och livet återvänder.

Det finns kraft i det Jesus säger. Han stillar stormen genom att säga åt den. Lärjungarna, dessa fiskarpojkar var vana vid hårt väder. Men stormen skrämde och de vädjade om mästarens hjälp. Tig, var stilla, befallde Jesus stormen som genast löd.

Har du som jag testat? I tio-tolvårsåldern prövade jag berättelserna, de flesta ur Bibeln, där själva ordet åstadkom vad det sa: varde ljus! Stå upp, tag din säng. Vik hädan! Följ mig! Med ord och gester kan saker hända, för att slippa bli sjösjuk på väg till fastlandet: tig var stilla. Jo, jo... 

Jag försökte få hattar att blåsa av kyrktanternas huvuden eller pelargoner att trilla ut genom fönster. Vik hädan! Inget fungerade särskilt bra. Fast jag välte en cykel med befallningen: far omkull! När häpenheten gått över kom förståelse: det var inte frammumlade formler som fungerade utan blåst och vind. Med åren steg insikten fram att kraften ytterst var Guds och inte bestod av svävande magiska ord. Utelämnade till vem som helst att använda för att mixtra med verkligheten. Kvar blev tron på Guds nåd och makt!

Den får vi möta när änkan i Nain har sorg och vi kan känna medlidande och kan leva oss in hennes situation. Vi blir lätt kvar där vid båren, i sorgen och förlusten, oavsett om vi själva är medkännande eller sörjande. Det är oerhört sällsynt att människor som dör får återvända till livet. Döden är så smärtsamt definitiv och absolut. Jesus stiger fram och ord och handling är ett och detsamma! Han är vad han gör och gör det han är. Inför Jesu självklara makt och auktoritet backar sjukdom och nöd. Till och med döden drar sig tillbaka, för en stund.

Det tillhör de sällsynta undantagen att Jesus uppväcker döda. Änkans son, Lasarus och en synagogsföreståndares dotter. De återkallas till några få års liv och måste sedan åter dö. Ändå hoppas vi att Jesus ska rädda dem vi älskar från den kroppsliga och fysiska döden. Vi ber för att vi hoppas. Vi ber för att vi tror. Vi ber för att vi älskar. Låt dem få leva. Vi gör det trots att livet är underkastat dödens villkor. Jesus erbjuder ett liv bortom förgängelsen där tiden och ondskan förlorat sitt grepp. I vår värld kan synd och ondska drabba skoningslöst, vilket dagens datum påminner om, nine-eleven. 11 september.

Stig upp, säger Jesus till änkans son. Talita koum, är orden till synagogföreståndarens dotter. Det betyder Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Och det ofattbara händer. Döden viker undan, livet kommer åter.

Det är livets ord som Jesus talar. Ord som tron kan höra, ord av liv, om liv, för liv. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus i Johannes.

Det gudomliga och mänskliga förenas i Jesus och hans makt kan förändra livsöden, bota och hela. Det sker när han rör vid oss och våra liv, genom tro och under, eller i nattvardens mysterium, där vi förnyar trons förbund och kan säga vårt ja till honom. Det gjorde jag en gång för länge sedan och på den vägen är det, säger någon. Ändå vet vi att vi dagligen behöver omvända oss. Det är då dagen blir en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

I Lukas berättas i samma kapitel också om en romersk officer vars tjänare blivit svårt sjuk. Han sänder budbärare till Jesus för att få hjälp. Men när Jesus nästan är framme möts han av några av officerens vänner. De bär fram officerens hälsning: Herre, gör dig icke besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak…Men säg bara ett ord och låt pojken bli frisk. Några av er vet att dessa ord finns i en nattvardsliturgi och avslutas då: säg blott ett ord så blir jag helad!

Det är trons ord som bär oss. Tron på Jesus och löftet:
Livet, om jag än dör!

Herre, stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek!





söndag 7 augusti 2016

Fri vilja och fritt val? Nja...

Några tankar ur en predikan i Väskinde, den 11 sönd efter Trefaldighet. Predikotext: Matteusevangeliuet 21:28-31

Gå ut och arbeta i vingården idag
Så säger en man till sina barn
En säger ja, men går inte
En säger nej och går
Intressant tänker vi
men glömmer att ställa den
mest naturliga frågan:
varför utelämnar Jesus
det självklara alternativet?
Att någon säger sitt ja
och sedan går…
Texten handlar ju om kallelsen
om att göra en insats

Men texten har egentligen en annan udd
Ett annat syfte än att uppmuntra till
moget och helgjutet lärjungaskap
Den blir till en varningför de förträffliga
De som äger alla positiva ord
och talar om sin goda vilja
men som inte förmår leva
upp till sina goda intentioner

Det är som om Jesus ville uppmana
Lärjungarna att inte glömma
alla dem som de har svårt för,
som de kanske ser ner på
Dessa människor kanske säger ett nej
men ändrar sig genom att ändå göra
Deras handling talar sanning
Även när orden inte räcker till

Här illustreras vår valmöjlighet
Att vi kan välja, vi har ju den fria viljan
att säga sitt ja eller sitt nej
Vi är fria och ansvarsfulla människor
Mogna och självständiga nog
för att fritt kunna avgöra och bestämma

Det är då Paulus visar
hur svårt det kan vara
när han yttrar sina berömda ord:
Det goda som jag vill
det gör jag inte
Men det onda som jag inte vill
det gör jag

Paulus tycks mena att den fria viljan
inte fungerar, att vi inte är fria
Utan att synden som bor i oss
handlar genom oss och våra tankar,
genom våra ord och beslut
Det skulle kunna vara den mest eleganta
metod som tänkas kan
för att slippa stå för sina avgöranden
Ett försvar: det var inte jag
utan något tog kontroll över mig
Synden och ondskan
använde mig som redskap
Hur jag än ville och försökte
kunde jag inte göra det goda och rätta

Vi får anledning att dra slutsatsen:
människans fria vilja är redan krökt,
bunden och styrd
slav som den är under synden

Jag kan nästan höra protesterna från
alla möjliga håll
Lika mycket inom kyrkan som utom den
Fri vilja hör man ju vad det är
Förmågan att fritt och obundet
ta ställning till och mellan alternativ
Kan vi inte det är den

inte mycket till fri vilja!

Det ligger i sakens natur
Att vi har svårt att se de bojor
Som fjättrar oss och så förmodar och tror vi
Att vi äger frihet trots att vi är bundna

tisdag 2 augusti 2016

Förlåtelsens gränser

Predikan i Tingstäde kyrka 10:e sönd efter Trefaldighet
Predikotext: Matteusevangeliet 18:18-22

En skrivbordslåda hemma i Örebro
Skramlar när man drar ut den
Där ligger ett antal nycklar:
cykelnycklar, nycklar till hänglås
till och med en kassaskåpsnyckel
I lådan finns också nycklar
till patentlås i dörrar
De är alla lite vilsna eftersom ingen
längre riktigt vet i vilka lås de hörde hemma
eller om det ännu finns lås där de fungerar?
Några har blivit av med sina lås
Andra skulle nog kunna fungera
bara man visste var

Det en koppling mellan
nycklar och evangelietexten
Nycklar kan öppna eller låsa
men i texten används orden
lösa och binda

Har Ni hört uttrycket nycklamakten?
Att förfoga över lösandet och bindandet
är ett uppdrag som en gång
gavs åt aposteln Petrus
I dagens kyrkor handlar det mest
om att uttala orden
om syndernas förlåtelse
Det är väl därför vi föreställer oss
Petrus, Sankt Petrus, dvs sankte Per
som himmelrikets dörrväktare
Han står där i många historier
Och berättelser med sina nycklar
När människor bankar på himmelrikets port
Ska de få komma in?
Petrus har nycklar som kan försluta eller låsa upp

I Mateusevangeliets kapitel 16 läser vi:
Och jag säger dig att du
är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag
bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall
aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna
till himmelriket. Allt du binder på jorden
skall vara bundet i himlen, och allt du
löser på jorden skall vara löst i himlen.

Det är ordagrant vad Petrus fick höra
med en skillnad - nu gäller det alla lärjungarna
Allt du binder eller löser har blivit
allt ni binder eller löser…

När Petrus i kapitel 16 fick uppdraget
gällde det att bygga Guds
kyrka och församling
I kapitel 18 är nycklamakten insatt
i ett annat sammanhang
här handlar det om ett slags
enkel konfliktlösning
med en metod eller ett system
för att hantera något som gått
sett i det mänskliga samspelet…

Men det fick vi inte veta när texten lästes
Så här börjar egentligen detta bibelavsnitt:
Om din broder har
gjort dig någon orätt…
Jesus ger i texten rådet är att gå
och tala med denna person i enrum
fungerar inte det, om den det gäller
inte vill lyssna så försöker man en gång till
nu i sällskap med en eller ett par personer
Fungerar inte det heller
ska frågan tas upp i församlingen
Räcker inte det har personen gjort sitt
och blir betraktad som utomstående,
han blir avvisad…

Det verkar ju ganska drastiskt
och obarmhärtigt att bli utstött
för att man är halsstarrig och fyrkantig?
Särskilt i en tid av uppror mot auktoriteter
och ilska mot institutioner…
Då ställer Petrus än en gång till det
Han frågar hur många gånger en broder
faktiskt kan göra orätt och bli förlåten.
Det räcker inte med 7 gånger
77 gånger, svarar Jesus
Förr kunde man alltid hänvisa till
en film som hette 491
Då skulle man enligt bibelöversättnigen
förlåta sju gånger sjuttio, dvs 490.
Genast började man fundera över vad
Som skulle hända när all förlåtelse
var förbrukad… den 491:sta gången.

Betydelsen är dock enigt båda varianterna klar.
Många börjar även idag räkna.
Hur många gånger är det? Hur mycket förlåtelse
Måste man producera? När lagret är slut
Vad händer?
När gränsen är nådd, hur gör man då?
Slutar man förlåta? Som om vi
någonsin kunde nå den gräns det handlar om
Siffran är inte ett tal man kan räkna till
Det är ett mått på hur mäktigt stort
Och omfattande förlåtelsen,
Guds barmhärtighet, är…
Så fungerar en del av de bibliska siffrorna
Jesus fastade och frestades i 40 dagar
oändligt och omänskligt länge
Israels folk vandrade i öknen i 40 år
en ofattbar pågående och utdragen vilsenhet
I världen finns samma sätt att använda tal
Ali Baba hade samma antal rövare
Hans 40 rövare betyder helt enkelt: jättemånga!
Vi ska vara oändligt förlåtande,
förlåtelsen går bortom
våra mänskliga gränser
överskrider vår förmåga
Det är innebörden.
När vi inte kan eller förmår
förlåta människors ondska
och vidriga brott
tar Gud vid
Guds förlåtelse eller dom
förfogar vi inte över
Domslut är hans
och allas vår domare och Herre
är Jesus Kristus

Den som blir förlåten finner nåd
Det är inte alltid vi kopplar ihop
Guds nåd med juridik och rätt
Men det är just med sådana paralleller
som Bibeln och Jesus rör sig
När vi inte kan ställa till rätta
allt ont som kommit genom
vår synd och försummelse
träder Jesus in med sitt ställföreträdande
lidande, med sin död och uppståndelse
så att vi blir benådade
Av honom kan människan bli gjord
fri, räddad, frälst
från konsekvenserna
av sin och mänsklighetens synd och ondska

Här avslutas dagens predikan
med en utmaning:
tänk om vi under nästkommande vecka
skulle sträva efter att bli lika fyllda
av nåd som Herren själv
så att vi kan förlåta vår nästa,

dem oss skyldiga äro…

måndag 13 juni 2016

Stulen och slängd på tippen

För många år sedan var det utförsäljning
på regementet. I3:s gamla militärcyklar såldes ut.
Jag tror jag betalade det facila priset 75 kronor
för en bastant grönmålad stål- och järnkonstruktion
För att skilja den från andra målade jag den
med en nästan lysande neongrön färg
Jag tänkte: den kommer ingen att vilja stjäla
eftersom den var unik, den gick inte 
att blanda samman med andra cyklar. 
Jag hade fel.

En natt försvann den och som jag saknade min cykel!
Trygg och trögtrampad, men tung och säker.
Till och med bilar vek undan för den, 
så imponerande var den
Efter någon månad tog jag mig för att besöka
polisens hittegodsavdelning för cyklar.
Bland hundratals stulna eller förlorade velicopeder
så var det en som lyste neongrönt
Skenet kom från en av krokarna där cyklarna hängde
Den är min, ropade jag och det kostade mig
Jag fick genast lösa ut hojen
till en kostnad av 30 riksdaler
Hjulen var hoppade på och kunde inte snurra mer
Styret var krökt, cykelbelysningen borta och sadeln trasig
Men det var min cykel. Jag släpade hem den
och undrade efterhand varför jag gjorde mig besvär
Fordonet var redan bortom all räddning.
Men jag var på något sätt otroligt fäst vid cykelskrället
Till sist förde jag det som var kvar av den 
en gång så mäktiga cykeln till en viloplats 
på soptippen, återbruksanläggningen

Det som stjäls, tappas bort eller går förlorat
söker man nästan reflexmässigt efter
Gud ser till oss människor, söker oss
så att vi ska vända åter till honom
och inte gå vilse i världen
Vi vet det därför att det finns ett
alldeles speciellt kapitel i Lukasevangeliet
som handlar om det som är förlorat
Dagens text ingår i detta märkvärdiga
bibelavsnitt av liknelser som ni hittar
i Lukasevangeliets 15 kapitel

Först är det ett får som är förlorat
Ett vilsegånget får, ett av hundra
99 lämnas kvar då de för stunden
är säkra och trygga i flocken
Herden söker det borttappade fåret
tills han finner det
Avsnittet slutar med att vänner och grannar
samlas för att glädja sig, för att festa

Därefter följer dagens text: nu är det en kvinna
som tappar ett silvermynt. Hon letar efter det
med ljus och lykta och genom att städa och sopa hela huset
När hon finner myntet samlar hon väninnor
och grannkvinnor till en stund av glädje.

Sedan kommer en av Jesu mest berömda liknelser
Den om den förlorade sonen. Den unga äventyraren
begär sin arvslott och reser ut i världen och slösar bort
allt han äger och har. När han har det sämre än svinen
händer något med honom. Något manar honom.
Han beger sig hem till sin förlåtande far
som tar emot honom med öppen famn
och som ordnar ett kalas, en rejäl fest.

Poängerna återfinns i små förklaringar som följer
på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:
På samma sätt blir det större glädje i himlen
Över en enda syndare som omvänder sig än
över nittionio rättfärdiga som
inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,
säger jag er, gläder sig Guds änglar över
en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:
Men nu måste vi hålla fest och vara glada,
för din bror var död och lever igen
Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen
ibland inse att nu är läget så illa utsatt
att det bästa vore att söka sig hem
till fadershuset igen
Det är Gud som genom den Helige Ande
tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta
vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att
våra egna insatser inte förmår rädda oss
Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.
Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som
genom Andens ingripande
finner, räddar och frälser

Om vi förlitade oss på oss själva
skulle vi snart lockas bort
begären skulle leda oss vilse
Tyngden av alla våra felsteg och synder
skulle då vila på våra egna axlar.
Vi skulle tvingas bära bördor
som vi inte kan klara av
vår bortvändhet, vår synd och brist
växer snabbt förbi våra begränsade krafter
Jesus bar vår synd, han som förmådde…

Vår gudstjänst kan idag få bli den fest
som liknelserna berättar om
En himmelsk fest i glädje över att
vi blivit funna och vunna
rättfärdiggjorda av nåd och genom tron allena.

Vi gläds med varandra över den räddning och frälsning
som Kristus genom sin försonande död och uppståndelse
skänkt åt oss
Därför vill vi också frimodigt efter gudstjänsten
och under kommande dagar och veckor
berätta om evangeliets glada budskap:
om Guds stora välgärning

Min gröna cykel var bortom räddning
Så den hamnade på en soptipp
trots att man kan säga att jag var
mer än fäst vid den, älskade den

Hur illa tilltufsade och tilltygade vi är
av synd och mörkrets makter är vi aldrig
bortom räddning!
När vi som var förlorade återvänder, 
när vi återföds och förnyas
inser vi att inbjudan står kvar
En plats är reserverad vid det stora 
glädjefyllda gästabudet,
vid den himmelska festen…

Predikan i Tysslinge kyrka 12/6 2016
3 söndagen efter Trefaldighet
Predikotext: Lukasevangeliet 15:8-10


lördag 13 februari 2016

Välmenande förnekelse

Söndagarnas latinska namn finns kvar. Vi hittar dem här och där i vår evangeliebok, boken med kyrkoårets texter. De fungerar som liturgiska rötter som hämtar näring ur kyrkans historia. Septuagesima och sexagesima är söndagar vi kommer ihåg just för sina latinska namn. Första söndagen i fastan, den söndag som följer efter askonsdagen har också ett latinskt namn: Quadragesima. Ordet informerar oss om att det är ungefärligen 40 fastedagar till Långfredagen. Söndagarna är som alla vet undantagna.

I evangelieboken står det idag Invocavit (åkallan). Denna dag har man åkallat Herren med ord från Psaltaren 91:15 där Gud själv talar om människan: Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp.

I veckan hörde jag ett program om ett barn som befann sig på ett tåg med sin mor i tro att det skulle bli en resa, en utflykt. Det visade sig att de skulle flytta permanent. Barnet hade inget fått veta. Barn vill veta.

Det finns berättelser om människor som blivit arbetslösa och försökt hålla skenet uppe. De har inte önskat att andra ska få reda på denna utsatthet och de har därför gått hemifrån som om de fortfarande hade ett jobb att gå till. När det uppdagas säger människor i personens närhet: vi visste ingenting. Medmänniskor vill veta. 

Alla har väl hört berättelser om svårt sjuka personer som inte ens velat berätta för sina närmaste. Som önskat bespara dem oro och ängslan inför en oundviklig död. Familj och släkt vill veta.

Vi anser och tycker att det är viktigt att veta. Vi kan förbereda oss, leva oss in i vad förändringen kan betyda. Om vi är informerade kan vi bli delaktiga, får möjlighet att avsluta det som är, reda upp, ta avsked.

Jesus vill också att lärjungarna, att vi, ska veta. Varför skulle han annars berätta? Han förbereder sina lärjungar. Jesus måste bege sig till Jerusalem, där ska han lida mycket och bli dödad och uppväckt på tredje dagen.

Nu blir Petrus typiskt mänsklig. Han vill trösta. Slå bort det som är otänkbart eller obehagligt. Han gör det genom att förklara att det Jesus sagt inte kommer att ske. Petrus förnekar. Vill distrahera Jesus, avleda hans uppmärksamhet. Så där många gjort när det lilla barnet inte vill ta den där skeden med mat. Då ropar man: Se, en brandbil eller En fågel. Och i förvirringen äter barnet maten.  När man vill distrahera vuxna kan det bli: Tänk inte på det. Det finns så mycket fint och positivt man kan tänka på. Var inte så negativ, det ordnar sig. Något sådant kommer aldrig att hända!

Trots att vi vill veta är det svårt att stå ut med somliga besked. Vi kan inte ta in dem. Orkar inte. Vill inte. Vet inte vad vi ska tänka, känna, säga…
Reflexen är att bagatellisera och avfärda, uppmuntra och lindra. Du ska se att det blir bra! Det reder sig! Jag har mot bättre vetande också hasplat ur mig sådana välmenande förnekelsefraser. Ungefär som Petrus. För att allt blir så rörigt och ofattbart. Trots att de flesta veta att man inte behöver ha något att säga. Man kan nöja sig med att vara där. Det räcker mer än väl. Att stanna hos den som brottas med det svåra.

Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.

Han lockar han Jesus att göra detsamma. Den Onde kan nyttja denna mänskliga välvillighet och välvilja i sitt spel. Han drar in Petrus i en osund verklighetsflykt. Att det finns gott syfte, tröst och lindring, hjälper inte när resultatet blir att dölja frälsningen. Frestaren vill först fresta Jesus att överge sitt uppdrag. 

I vår tid frestas vi att förminska tron, avskaffa egen och andras omvändelse, att nedvärdera vad vår frälsare gjort för oss. att förneka det Jesus vill vi ska veta och förkunna, det som så ofta göms undan och motarbetas, det Frestaren vill hindra oss från att förstå och se! Blir frestelserna och impulserna för starka - får vi ropa till och åkalla Herren själv, och veta att hjälp och kraft ges!

Predikan i Almby kyrka, 1 söndagen i Fastan 2016
Predikotext Matteus 16:21-23