söndag 1 augusti 2010

Förnyare eller förvaltare?

Många ord är försvunna och borta ur den kristna vokabulären. Man hör sällan någon som har kommit till tro eller har funnit Jesus. Inte heller talas det idag särskilt ofta om förvaltarskap, möjligen i sammanhang där man betonar miljöfrågor, men det alldeles vanliga kristna förvaltarskapet är i avtynande.

Förr fanns det ett förvaltaryrke på stora gårdar. Det var ansvarsfullt arbete som kunde innebära att man hade hand om allt som hände i verksamheten, man skötte gården. Nu har vi ett annat förvaltarskap, fond- och aktieförvaltare. Sådana som med skiftande framgång tar hand om folks förmögenheter eller mindre tillgångar, med umbäranden hopskrapade.

Tidigare var dagens ämne förvaltare. Nu har man fått lägga till Goda förvaltare eftersom de som förvaltar inte alltid lyckats, och ibland inte alls, att göra det rätta.

I texten använder Jesus två exempel, två vågskålar. Inte för att man kan vackla mellan att å ena sidan göra si eller å andra sidan göra så. Här gäller det att välja. Att vara beredd att ta sitt ansvar. De som varit scouter kan sin lösen: Alltid redo! En beredskap vilken är grunden till en hel livshållning. Mot en sådan livsstil står idag en annan mycket mera ansvarslös.

Det första alternativet har en morot. Den som lyckas att ta hand om tjänstefolket och ge dem deras mat i rättan tid gör rätt. Salig är den som gör vad han skall. På den personen kan man lita och överlåter utan tvekan allt man äger och har. Personen är pålitlig och trofast.

Det andra exemplet är förvaltaren som gynnar sig själv. Slår tjänstefolket, äter och super sig full. Han ska huggas ner och piskas. Inte verkar det mycket till evangelium, goda nyheter, för den som gör så. Om det inte vore för möjligheten att göra och välja annorlunda.

Alla vill väl välja det första alternativet? För att vi ska förstå denna självklarhet görs kontrasterna extra stora och kraftiga. Det är rätt mot fel, gott mot ont, lydnad mot olydnad. Trofasthet mot det självsvåldiga.

Som inledning till dagens text finns ett annat textavsnitt om betonar beredskapen. Tjänstefolkets husbonde är på bröllop och väntas hem. Klart att man då ska stå beredd för att öppna dörrarna och för att ta hand om honom. Det ingår i uppdraget. saliga är de tjänarna när deras herre finner dem vakna när han kommer...

Texten varnar och förmanar oss – sina lärjungar då – och oss idag. Guds uppdrag är det som texterna handlar om, att vara det trogen, uthålligt, alert och envist. Alla kan vi förledas och lockas på avvägar. Vi kan misslyckas med det vi har fått ansvar för. Men få skulle ha som medvetet mål och önskan att missköta sig.

Söker vi runt omkring oss kan vi säkert hitta grupper och sammanslutningar som väljer att fullständigt strunta i Guds vilja. Den är inte angelägen eller relevant för dem. Allt fler vill vara sina egna religionsstiftare genom att förändra sådant som verkar möjligt att ändra på. De kan rent av förkasta tanken på att det finns en Guds ordning. Allt är möjligt och vi är möjliggörarna? Eller?

Bibeltexterna, många av dem, tvekar inte om att Gud har en kallelse och ett uppdrag åt oss. Att Gud vill något bestämt med oss. Och vi behöver lära oss skilja på det vi själva vill hitta på och det Gud förväntar och vill.

Nu en varning. texten ska inte användas för att peka ut andra. För att få dem att framstå som dåliga förvaltare. Som lomhörda vad gäller Guds vilja. Texten är en skinande glasklar spegel där vi ser oss själva. Det vi bär ansvar för hur hanterar vi det? Är vi goda förvaltare? Ser vi mer till oss själva? Vad har Gud kallat Dig och mig till?

Under många år har jag suttit i otaliga intervjuer där frågan ställts: Är du en förnyare eller en förvaltare. Underförstått har nästan alltid funnits, understött av ordens nutida valörer, en dragning åt föreställningen att förnyarna behövs och gör det rätta och att förvaltarna är otidsenliga och inte riktigt förstått vad uppdragen i kyrkan gått ut på. Som om förvaltarskapet utesluter vilja att utveckla och förbättra. Som om förnyare inte alls behöver eller kan vårda arvet. Risken är stor: en förnyelse som bygger mest på tidsandan och våra egna drömmar och tankar räcker inte till. All god förnyelse måste inom en kristen kyrka byggas på ett ansvarigt förvaltande där kontinuiteten inte förloras, där saken består: uppdraget att bära bud om människors frälsning och eviga väl!

Till sist en slutsats för vilken det finns det ett utbrett och hållbart textstöd. Som kristna i en kristen kyrka just nu är uppdraget att vara de goda förvaltarna. De som tar hand om människor och ger dem deras mat i rättan tid. Och en sådan förvaltare har ett rättesnöre: att söka efter, tro på och uthålligt göra Guds vilja!

Predikan i Norrlanda kyrka den 9 söndagen efter Trefaldighet, 1/8. Predikotext ur Lukasevangeliet 12:42-48.

Något annat, något mer

Hur gör man när man läser en dagstidning? Mer praktiskt, man ser på den så kallade ettan. Omslagssidan där rubriker och stora nyheter trängs. men sedan? Åtskilliga personer i min bekantskapskrets fortsätter sedan genom att helt enkelt vända tidningen. De läser den sedan bakifrån och framåt.

Under sommaren tittar många på deckarserier som Morden i Midsomer, Miss Marple eller andra. Få människor nöjer sig med att se sista kvarten, själva upplösningen. Hur går det då med sammanhang och röd tråd?

Få människor läser sista kapitlet i deckaren först, men några gör det för att undvika den olidliga spänningen. När de väl vet hur det går kan de ta sig an själva historien.

Texten vi läst idag är bara slutet. Utgör slutorden i en mycket lång predikan – den så kallade Bergspredikan. Vi får i alla fall ta del av reaktionerna. Lyssnarna är imponerade. Exalterade. Vilken kraft, vilken undervisning. Här var det minsann något annat, något mer än det som de skriftlärde kunde prestera.

Om Du är som jag trivs Du med att få uppskattning och erkänsla. Jesus känner igen den egenskapen, det behovet som många fortfarande har. Redan som mycket små växer vi av uppmuntran och beröm. Vi ber om det: se på mig, titta vad jag kan. Tänk om andra blir lika glada som vi själva över framsteg och prestationer. När det händer blir det en sporre för oss.

Jesus möter i dagens text människor som vill framställa sig som hans allra bästa vänner. Vi hör dem säga: Titta, vad vi presterat! Vi har profeterat i ditt namn. Vi har drivit ut demoner, gjort underverk. Få skulle idag skryta med sådana aktiviteter för att framställa sig som Jesu vänner.

Jesus avvisar detta försök att framstå som speciell Jesusvän genom sådana prestationer. Ni som hört författaren och ateisten Lena Andersson tala om Jesus vet att hon anser honom vara otrevlig, brysk och burdus. Här skulle hon få vatten på sin kvarn. Man kan uppfatta Jesus som oförskämd och ovänligt. helt avvisande i dagens text.

Jesus är avvisande till dem som här vill prestera sig fram till hans vänskap. Han pekar på något annat, något mer. Det som betyder mera. Att allt det vi är och förmår, vårt hjärta och dess varaktiga kärlek, vår bergfasta övertygelse ges till Jesus. Tomteblossfolket, fyrverkeripjäspersonerna, de som gör en häftig men tillfällig insats måste nu tänka om.

Jesus vill i hela sin Bergspredikan ge en ny tolkning, en förändrad förståelse av vad Gud vill med oss. Och filosoferna och etikerna har tid efter annan gått i spinn över denna märkliga Bergspredikan där Jesus som en ny Moses utvecklar lagens innebörd, eller rättare sagt, skänker vår förståelse av lagens krav nya horisonter. Visar vad som verkligen har betydelse.

Bergspredikan visar att vi ska vara ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade, bedjande. Lagens fastställde omsorg om de egna och om främlingen. Här står det klart att kärleken inte begränsas till den egna gruppen, det egna sammanhanget. Till och med fienden, förtryckaren, den som förföljer ska bli lyft in i bön och mötas av goda gärningar. En skjorta, en extra mil, en buren börda. (Kan det i vår tid avse Sverigedemokrater och människor i än mer extrema grupper?)

Att leva så är att bygga ett hållfast liv i enlighet med Guds vilja. Det är inte den kortfristiga nycken, vurmen, som Gud vill ha. Han vill ha något annat, något mer.

Sol, vind och vatten sjöng Ted Gärdestad om. Vi hörde och såg det härliga, det ljuvliga, såg sommaren. Regn, flod och vind talar Jesus om. Om naturkatastrofen, förödelsen, om eländet.

De senaste dagarna är man tacksam att huset inte varit byggt på sand. Glad för att det inte var gjort som ett sandslott. Vi som grävt i strandkanten, t ex i Åminne, och ena dagen lämnat ett rejält sandslott i strandkanten vi vet att nästa dag är allt bortspolat och utplånat. Jesus vill inte att det vi är och gör ska suddas ut, sopas bort.

Att bygga på berggrund är att göra det som är gott och rätt. Att uppskatta den hörnsten Jesus är, den bärande och stabiliserande stenen, som varaktigt håller oss uppe. Om fler vågade bygga på bergfast tro skulle man uthärda regnet, av brister och misslyckande. Stå fast i floden av sorg och ensamhet. Uthärda löjets vindar som hånar tro och förkastar Gud. Stormbyarna från dem som vet bäst, kan själv och ingen annan behöver.

Jesus vill ha något annat, något mer, än ett tillfälligt uppflammande engagemang. Överlåtelse, tillit och tro. Allt det vi är och kan. Det är bergsäkert.

Predikan i Gothems kyrka den 25/7, 8 söndagen efter Trefaldighet. Predikotext Matteusevangeliet 7:22-29.