söndag 20 juli 2008

Helhjärtad i ont eller gott

Konsten att skylla ifrån sig är en utvecklad sysselsättning. Vi är som vi är och gör som vi gör och det beror på samhället, på omständigheterna, på lärarna, föräldrar, kamrater, tillfället... Att skylla på någon annan är ett sätt att försöka undvika eget ansvar!

Ibland beror det på medierna. De har verkligen ett ansvar för att vi tänker på nya sätt. Vi övertar mediernas världsbild. Bara det som står i tidningen eller syns på Tv betraktas som verkligt. Syns det inte är det som om detta något inte finns. Bara det som syns är verkligt. Ni kan utveckla tanken själva.

Kanske har Ni som jag träffat på, även bland unga människor, reaktionen när något de gjort blivit upptäckt. De blir mer upprörda över att ha blivit avslöjade än över den handling de kan ha gjort som är fel eller tvivelaktig. Den nya logiken resonerar – det som inte syns, finns inte. Och blir det upptäckt är det mer klandervärt att man blir påkommen.

Förvaltaren idag hör nog till samma grupp. Han har förskingrat och stulit och blir avslöjad. Men han slutar inte. Att brottet blir känt bekommer honom inte riktigt. Istället skaffar han sig en pensionsförsäkring genom att lura sin uppdragsgivare ännu mer. Människors lån blir delvis efterskänkta. Och förvaltaren kan senare, när han fått sluta, inkassera egna fördelar av dem han gynnat.

Brottslighet och oärlighet sina stränga moralregler. Där kan man inte ostraffat lura och stjäla. Då händer hemskheter, om man ska tro medierna som berättar om organiserad brottslighet, om maffia och kriminella gäng. Skuld och heder. Stenhårda regler. Förvaltaren är lojal mot sin brottslighet. Utifrån den synvinkeln är han förnuftig och förutseende. Men utifrån ärlighet och sanning är han en skurk, en oförbätterlig, listig och beräknande tjuv.

Texten visar att man kan vara helhjärtad och överlåten även åt osanning och brott. Det är det odelbara engagemanget som står i centrum.

Är man trogen i smått är man trogen i stort, är man ohederlig i smått är man ohederlig i stort, konstaterar Jesus som ett allmänmänskligt faktum. Är vi inte pålitliga, antingen som ohederliga eller som hederliga, så vill man inte ge oss förtroende eller ha med oss att göra. Engagemanget, det helhjärtade vill man ha.

Texten målar upp motsättningen mellan Gud och Mammon. Men översätt den inte med andligt mot världsligt. Var och en har sin kallelse att, i sitt sammanhang, i sitt yrke, med sina gåvor, stå i tjänst hos Gud...eller Mammon. Även den som arbetar i världen har samma uppdrag.

Det är en kompromisslös Jesus. Ingen kan tjäna två herrar! I Tankar inför dagen sa i veckan 17/7 en poet att prästen i hans kyrka hade sagt att Jesus var emot bokstavstro (Allhelgonakyrkan på Södermalm). På ett sätt är Jesus mot lagiskhet, mot den bokstavstro som inte söker efter lagens syfte, efter reglernas poäng, utan tror att det formella efterlevandet står över det medmänskliga. Men han är inte mot radikal efterlevnad.

Men Jesus är inte den kravlösa snällhetens budbärare. Hans radikala tydlighet ger alternativ att välja mellan. Hans krav bär släktskap med sådant vi normalt upplever som fundamentalism och bokstavstro. Ibland till och med skärper Jesus lagen. Läs bara Bergspredikan och kom sedan och säg att Jesus tycker att man skall göra som man vill med bokstaven.

Det Dubbla kärleksbudet i Matteus 22 är ingen enkel regel. Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...och du skall älska din nästa som dig själv. Skulle detta vara kravlöst? Något vi kan göra som vi vill med?

Idag är Jesu anspråk totalt: hela människan helhjärtat i Guds tjänst!

Predikan 9 Söndagen e Trefaldighet
i Gothems kyrka på Gotland
Text: Lukas evangelium 16:1-13

lördag 12 juli 2008

På dörren står antingen eller

Affischkonsten lever ännu trots alla nya kommunikativa medier. På affischer avbildar man tåg, båtar, fasader ja allt mellan himmel och jord. Och jag tror att Ni också någon gång har sett affischer med dörrar. Fotografier av verkliga dörrar, enkla och utsirade, målade och snidade, med järnbeslag och ornament. Dörr vid dörr vid dörr...

Förmodligen finns det människor som samlar på dörrar. Ja kanske inte så många på verkliga dörrar, men på dörrars utseenden. Det är ju en intressant och nog så viktig arkitektonisk detalj. Dörrarna ger tillgång till ett hus, en gård. Och dörrarna tillåter oss att lämna platsen vi besökt.

Kyrkodörrar är ofta imponerande, stora och tunga. På Gotland kan en och annan dörr illustrera dagens text. Trots övermäktigt majestätiska dörrar finns där, nästan dold, i den stora portalen, en liten ganska smal och öppningsbar dörr.

Vid och bred, trång och smal. Fördärv eller liv. Så ser alternativen ut. Och bilderna Jesus använder är port och väg. På dörren står idag antingen eller. De religiösa metaforerna är tydliga så till vida att det smala och trånga visar att här står man inför livets verkliga val. Det vida och breda ger vid handen en lätthet, något bekvämt och framkomligt. Det smala mer av kamp och ansträngning.

I Psaltaren finns det åtskilliga dörrar och portar. Där finns stigar och vägar.
Israels folk irrar i öknen, men: Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde... Ps 107:7 De som vandrat vilse kom till rätta.

Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar...Låt mig förstå den väg du befallt, så kan jag begrunda dina under...Låt mig aldrig slå in på lögnens väg, och ge mig i nåd din lag. Sanningens väg har jag valt, dina lagar har jag för ögonen. Ps 119:27, 29-30

Sanningens väg eller lögnens väg, vi har tydliga varandra uteslutande alternativ. Människor kan gå den väg dina bud visar (v32), dina stadgars väg (v33) istället för att gripas av snöd vinning, av det meningslösa.

Och i herdepsalmen läser vi: Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära... Ps 23

Det finns redan i Gamla testamentet en Guds väg, en livsväg som kännetecknas av sanning och rätt. En väg vi kan finna och lära oss att vandra.

När de går genom Bakaträdens dal blir den en flödande källa, höstregnet fyller den med välsignelse. De går genom port efter port tills de möter Gud på Sion. Ps 84:7-8

Gå in genom hans portar med tacksägelse kom till hans förgårdar med lovsång. Ps 100:4

Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. Ps 118:19-21

Portarna skulle kunna vara templets portar. Men de är mera än så. Portarna öppnar för Gud på Sion. Genom dem kommer man till Gud. Stannar man utanför - stannar man utanför.

Tanklösheten leder till fördärv. Bekvämligheten, minsta motståndets lag, för vilse. Många väljer den vida porten på den breda vägen. Men få finner den smala vägen som leder till livet. Här kan det vara läge att sjunga Psaltarpsalm 656. Visa mig, Herre, din väg, visa mig, Herre, din väg. Jag vill vandra i din sanning, jag vill vandra i din sanning. Orden är hämtade från den 25 psalmen i Psaltaren.

Idag slingrar många predikanter sig. Texterna ställer oss inför ett val, ett antingen eller. Det finns en exklusivitet för dem som tror och vill vandra på Herrens vägar. Dagens krassa besked är att det breda och vida leder till fördärv. Liv och fördärv står verkligen emot varandra.

I Johannesevangeliets 10 kapitel finns fler bilder som samspelar med dagens text. Den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrat in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. (Joh 10:1-2) Jesus utvecklar bilden och erbjuder sig själv: ...jag är grinden in till fåren (v7)...Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad (v9).
Han avslutar med löftet om liv: Jag har kommit för att de (fåren) ska ha liv, och liv i överflöd. (Joh 10:10)

Idag står liv och fördärv emot varandra. Fördärvet är ett liv utan Gud. Som kan vara gott och präglat av kärlek. Men risken att gå vilse är överhängande. Bort från det som kännetecknas av sanning och rätt. Texten visar till slut på utanförskap och förvisning. Och liv. Här handlar det om gemenskap med Gud. Och ska sanningen fram är vi som vill vara kristna ibland gjorda av ett så hårt material att vi inte helt genomsyras av Guds vilja. Men valet är att gå Guds väg, hålla sig till Guds vilja. Tillhörighet och himmel ligger i vägens riktning.

Kan man tala sakligt om detta? Blir det inte bara ett överbetonande av det egna valets förträfflighet och ett utdömande av andras vägval? Heja kyrkan och förkastelse åt andra?

Förr var avskräckning en metod för att skaffa människor ett skydd, ett slags automatiskt försvar mot sådana faror. Kanske är det förklaringen till att så många fortfarande uppfattar även den mjäkigaste predikan som dömande och svavelosande. Man skrämde för synden och dess konsekvenser. man varande för alla faror med domen som svart relief. Vi behöver inte skrämmas. Vi behöver inte peka finger, inte döma. Vi vet.

Att det resulterat i en idyllisk och romantiserad bild av Jesus som den snälle, rare och söte är olyckligt. I Jesus möter vi istället realismen och insikt i och kunskap om livets verkliga villkor. Ondskan är verklig. Synden är ingen illusion. I Jesus finns bot och nåd, där finns vägen vidare...

Vårt uppdrag är att hålla fram livets väg! Att erbjuda den oansenliga och smala porten. Att peka på Jesus. Inför honom delar sig vägen. Han erbjuder livet, ett överflödande liv med kontur och mening.

Predikan 8 söndagen i Trefaldighet
i Norrlanda kyrka på Gotland
Text: Matteus evangelium 7:13-14